tupplur

Transportrapport i brist på egen flygning att skriva om.

Blev transporterad av Machmoud, concierge på mitt hotell, ut till Seeb, flygplatsen i Muscat. Omaner har en lustig körstil.  Oavsett vilken typ av väg det är så accellererar de så mycket de kan lägger sig sedan nån meter bakom kofångaren på närmsta bil framför. Inte ovanligt att se uppåt en 10-15 bilar som gör så, med hela kolonnen i en 120 knyck ungefär. Inte så konstigt att de har över 600 dödade i trafiken varje år (i ett land på tre miljoner, kameler oräknade).  Machmoud var undantaget. Han berättade stolt att han gått bilskola i Oxford och jag har aldrig sett någon köra så perfekt lagenligt.

Väl ute på flygplatsen så efter jag fått visa upp biljett i entrén, så fick jag personlig eskort (FC rockar ;-p), så jag slapp dessa ändlösa köer med indier på väg hem. Väl framme i loungen, där man kunde skåda ut över flygplatsområdet,  så satte jag på ipoden och tittade på rangering av flygplan, blev rejält  full i skratt när i min playlist så fanns... just det... Cure-Killing an arab.

Swiss satte hjulen på banan på klockslaget enligt tidtabell och den 35 minuter långa flygturen till Dubai var lugn och fin i väldigt lugn luft. Väl framme över Dubai så blev vi dirigerade runt omkring rätt länge, antar att vi kom i rushhour, man såg strobes överallt över himlen. Vi passerade vinkelrätt över tröskel på aktiv bana och jag räknande till minst elva plan plan på lång final och vet inte hur många andra på väg in. Sen kom det... "Ladies and gentlemen, on the left-hand side of the plane, the tallest building in the world. ". Enormt jubel i kabinen... De flesta på den här leggen skulle av i Dubai så jag tolkade det som att de var dubaier/dubaneser/ellervaddenuheter. Läcker byggnad iallafall. Står på listan att åka upp i vid tillfälle.

45-minutersstoppet i Dubai blev till tre timmar. Maken till kaotisk boarding har jag aldrig varit med om, så jag tryckte in mina öronproppar och tittade på eländet. När väl alla pax hade kommit ombord, slutat byta säten med varandra, sätta sig i business, tjaffsa med flygvärdinnorna, sätta sig i economy igen, flytta på sig för att de då satt på fel plats igen osv, så saknades en i kabinpersonalen, så vi fick vänta på att dennes bagage skulle plockas av.

Vi kom iväg iaf smått försenade (där sprack min enda chans att hinna med anslutningsflyg på morgonen) och för att somna in så körde jag en "Misi", dvs tre stycken bailys på raken. Ungefär som hur välling funkar på niomånadersbäbisar. Man däckar. Direkt. Fast det var Amarula istället för bailys, ännu bättre!

Vaknade till när vi var på in över Österrike och landningen på LZR var ungefär som under min fjällnav.; Hoppe hoppe hare. Räknade till fyra studsar innan stället satte sig ordentligt. Pursern brast ut i ett gapskratt; "This is only to wake up those who still are asleep".

Grützie Zürich. Spenderade en dag nere vid sjön, kan rekommendera två bra restauranger där nere, den ena hade ett enormt bra utbud på viner från Baden (bla Altsdorf spätburgunder... my favorite) och den andra åt jag brunch på, deras gnochi går inte av för hackor. Ska försöka klura ut vad de heter också, brukar vara bra när man ska tipsa.
 

Tillbaks ut till Zürich Unique på eftermiddagen (världens fånigaste flygplatsnamn), och enligt uppmaning från flygaräss pc så besökte jag spottingverandan som ligger på taket på pir B. Kanon om man tycker om att titta på flygplan, det fanns restaurang med utomhusölpump, stort lekområde för barn och en liten sunkig affär som sålde dyra flygplansmodeller (förstår vad som var tilltalande för PC). Så med en Grosser i handen så satt jag och kollade in när A340 på A340 startade. De hade även riggat så det fanns högtalare med tower+departure. framförallt var det enormt många spotters med stora kameror (Nikon genomgående) och ännu större objektiv (Nikkor, minst 400mm).

Tågspotters och flygplansspotters har mycket gemensamt. Det vet jag. Det jag glömt var att man aldrig ska inleda en konversation med en spotter (40+) med en fråga kring "kommer det något intressant?". Det finns ju iofs två typer av spotters. A) Grumpy Dumpy som får ur sig något ohörbart/oförståeligt och som sen tittar på sina skor i en timme.  B) Den andra typen. Lite som Fallens dag i Trollhättan. När väl dammluckan är öppen, så går det inte att få  stopp på dem. Det märkliga med den här gubben var att han inte behövde andas för att prata. Så det var en ändlös ordflod på en blandning av engelska och schwitzerdütsch. Mitt i en mening så studsade gubben upp och far iväg med sin jättekamera. Nån socialantropolog borde ta och studera spotters. Kufar säger jag bara.

När jag anlände på arlanda så stod den norska svarttaxin framkörd. Tack! :)

Plan bokat för helgen destination finnes. Vädret är en öppen fråga.